patriarkatets arbetarklassens hjältar?
Kategori: Allmänt
Jag e ute och flanerar (betyder vandra snyggt ..typ) och ciggar lite, sätter mej på ett pendel tåg, ja det e väldigt mycket pendeltåg i mitt lilla liv. Och sätter mej självklart framför arbetsklassens hjältar. Va e detta? hinner jag tänka. Dom suuugs till mej! tänker jag sen..
- Hjalmar Branting!
- ja, hjälte!
- fick en plansch av farsan på honom, vet inte riktigt vart han ska få sitta
- sjysst ju, över din tv då? Du har stor plats där
- sant. Ey, skita inte ner kavajen, den e ny bror!
- amen kolla in skorna då? Man kan alltid se på folk hur dom verkar genom att kolla in deras skor. Mina e feta!
- sant
Jag vet inte riktigt... Hjalmar Branting, patriarkatets socialistsiska hjälte.
Men några år senare satte även Branting, av pragmatiska skäl, rösträtt för arbetarklassens män överst på dagordningen. Kvinnornas rösträtt, menade han nu, ”ligger långt i framtiden”. Det renderade honom kritik från dem som var engagerade i kampen för kvinnans medborgerliga rättigheter. - PopulärHistoria.se
För det första, kan inte alla som gillar jämlikhet vara tydlig med det? Leta efter någon/några som kämpat för hela människan, inte halva. Vadå hjälte? Hjalmar Branting var Sveriges första sosse på regeringspost. Och han verkarde ju bra, men genom att han inte kämpa för hela människan så e jag ledsen. Jag tänker inte "bortse" eller "överse" nått nu. Hjältar i mina ögon e någon som bryr sig om hela människan och kampen för deras rättvisa och frihet. Och jag vet att förr i tiden så såg man det sådär, kvinnor skulle inte ha rösträtt osv för det var ju bara så. Man fanns sej i det (eller , fanns riktiga hjältar som kämpa hela tiden för deras värdighet att få existera och rösta m.m) "men det var ju så förr". Men det e inget som rättigfärdigar något nu. Folk i min ålder som går runt och fortfarande hyllar någon eller några som bara tar halva kampen för människan e inget som vare sej känns humant eller solidariskt. Jag litar ju på oss, vi unga och moderna, vi som fattar att hela människan behövs och kampen för hela människan e viktig. Inte fan går jag runt och speglar min avbild på patriarkatet.
För det andra, när jag lyssna på dessa typer och deras dräggel över Hjalmis... det blev too much och sen när jag hörde deras typiskt borgliga utttalande om skor, det var droppen. Då gick jag ut från den lilla pendeln. Ja, jag skulle ju endå ut då.
Ju mer tiden går så verkar det som de allra flesta sossiga typer blir mer byråkratiska och borgliga. Det finns ju nåra som fortfarande e "vanliga"sossar, men de uttalar sej alltid : Jag e sosse, vänstersosse alltså. jepp, sosseland har fått vänster och högerskala inom sig. kan det bli mer komplicerat?
"men så fort du gillar sossar e dom ju alltid kvinnor, bara för du e feminist" hm, nej. Jag gillar Margareta Winberg och Mona Sahlin som för dom har tagit strid för HELA människan, inte halva. Ge mej en Manlig sosse som gjort det Winberg gjort så hade jag hyllat han som en hjälte. Men jag hittar ingen manlig sosse som drivit på jämlikhet 100%...än. Jag som feminist vill alltid hylla och se upp till folk som vill ha rättvisa och jämlikhet, hittills bland sossarna har det råkat vart två kvinnor, hade det vart två män så hade jag hyllat dom precis samma! Alltså, jag vill ha jämlikhet 100% inte kompromissa med 80-20% utan riktig jämlikhet. Jag vet att det e svårt för sossarna för det har en grund i sin historia i patriarkat. Men e det nångång dom kan visa sej jämlika så e det väl endå i våran tid nu...tycker jag.
Frågan e väl mer, kan sossar vara moderna?
