Århundradetsbrott.blogg.se

Visst e det en konst att ständigt bli påmind över hur mycket de sociala strukturerna i vårt gemensamma samhälle, den som heter världen, har gjort allt för att hålla kvar förtryck. 

Konsten att ständigt bli påmind över hur normer förminskar människan. 

Konsten att se det varje dag, och konsten att gå och lägga sig med det en ser.

 

"hur botar en, en feminist?"

 

Frågan ställdes och rummet blev mindre och mindre, till slut lika litet som den personens hjärna. Ärthjärna.

Hur botar vi feminismen?

its a piece of cake! Rotera runt, fånga upp, markera och fyll i med blyertspenna, tjocka till i linjerna och där finner vi patriarkatet. En lär märka att det bara blir en stor fet grå fläck överallt men om vi suddar ut den så finns den stora gråa feta fläcken inte kvar och BAAAAM! Nu har du botat en feminist, taadaa!

 

Denna ständiga konst att lägga märke till förtryck. Förtryck som jag ser överallt. Ord som blir till ett omedvetet beetende som blir till en normalisering som fler hör och använder sig av, se så snabbt det sprider sig. Ord som Bögjävel och i en mening som " jävla bögjävel !"  samma förtryck som "jävla hora!" och "du vet ju hur musilmer e"

 

När en märker detta och reagerar e det ett tecken på att en har sunt förnuft, förnuftet att få en blixtklar känsla genom hela kroppen som förhoppningsvis tränger sig upp och öppnar din mun för att säga till. Att säga ifrån i stundens och förtryckets hetta. Det e en sann konst.

 

Det e en konst att vara feminist, sån stor konst att det en borde få konstpris, som nobelpriset fast större. 

Konsten att bli deprimerad och ifrågasätta sig själv gång på gång på gång på gång. Konsten att se allt så klart och tydligt när andra ser suddigt och geggigt. 

Konsten att ständigt brottas i gyttja för att sedan kämpa igenom samhällets kvicksand.

 

Det e en fet konst att ha ont i hela hjärtat fast läkarn inte hittar något fel. Det e magiskt att tillhöra feminsimen. Att tillhöra en samvaro där förtrycket härskar subtilt och tyst och dom enda som skriker e vi som vill ha luft under den mörka breda ytan. 

 

Visst e det en konst att ständigt tro på att hela människan e viktigt och att hela människan räknas. Inte en bit av människan, inte halva människan.

 

I tron på jämlikhet, jämställdhet, rättvisa och frihet. Konsten att ta ett andetag och känna pulsen med hjärtslagen och med livet som insats möter jag med min feminism hela världens förtryck, deras gemensamma nämnare - patriarkatet.

 

Konsten att ta livets kamp för att bli befriad från alla roller och sociala strukturer. 

 

Det e en konst att vara feminist, visst e de det.